I början var det Pirriniska

 

1 pirriniska lippomiehen-tarina-jl-kuva
Foto och text: Jukka Lauri

Den första plats jag tränat att håva på är Pirriniska som syns här på fotot. Den stora stenen kallas för pirri och niska som betyder nacke är området ovanför stenen. Undrar hur stenen fått sitt namn. Jag kan då inte se någon likhet med pirri (snopp). Namnet måste dock vara gammalt. I alla fall har min farfars generation kallat den för Pirriniska, och många i den generationen var ju födda redan i slutet av 1800-talet.

På bilden syns lite stiltje ovanför stenen. Vattnet är en aning djupare och siken stannar där, eller vem vet om den stannar, men så säger man i alla fall. Håvaren stoppar ner håven i vattnet ovanför den plats som syns upp till höger på bilden. Håven förs försiktigt fram där uppe medan man håller andan och smyger som i strumplästen. När man kommer närmare stenen kan man försiktigt sänka håven lite djupare. Det djupaste stället är framför stenen, och det är där fisken håller till. Ett litet tryck mot stenens kant som avslutning och sedan drar man mot stranden. I regel brukar det komma fisk. Ofta kan du känna fisken även om du inte får den i håven. Du känner en lätt och mjuk rörelse som skaftet förmedlar till dina armar. Du känner när fisken träffar håvringen, eller tar i eller utanpå nätet. Det känns som om någon försiktigt skulle ta tag i håven och skaka den mjukt för att liksom meddela att den finns därnere.

Om du känt en fisk därnere gäller det att vara mycket försiktig nästa gång. Det lönar sig inte att vara för ivrig, för då börjar du leva om med håven så att den tar i bottnens stenar vilket gör att alla sikar försvinner för att hitta någon annan väg uppför strömmen.

När det är som bäst kan du få flera fiskar på en och samma gång. Vilostället vid Pirriniska är Kari, närmare bestämt Välikari. I de små groparna nära Kari kan det komma upp till 4-5 sikar på ett enda svep under de tidiga morgontimmarna. Groparna är små och när det råkar komma ett större stim fylls gropen och då man kan få en rejäl fångst. Det hände på 1960-talet och året var antingen 1968 eller 1969. Min far fungerade som läromästare åt mig liksom åt alla andra pojkar. Det var fäder och andra äldre gubbar som förde kunskapen vidare. Den allra viktigaste lärdomen var att inte stöta hårt på stenar. Då uteblir fisken och en sådan håvningsman får ingen uppskattning i övrigt heller. Man skrattar bakom ryggen åt dem som stöter på stenar. Det var ett omsorgsfullt arbete. Så fort skaftet vibrerade till på fel sätt, kom domen: Nu träffade du stenen”. Han vaktade som en hök.

Det är inte lätt att låta bli att stöta på stenar eftersom forsens botten är full av stenar och håven måste ändå föras alldeles intill botten där siken brukar hålla till. Den leker inte på ytan som delfiner i havet. Det gäller bara att med tiden lära sig var de största stenbumlingarna finns och på något sätt lär man sig att läsa dem med sina armar, känner om håven rör sig tillräckligt djupt. Olika håvningsplatser har olika typer av stenar, grundare partier och strömningar. Efter Pirriniska gick man över till nya platser för att lära sig hemligheterna med dem. Det finns många håvningsplatser och alla har egna namn. Här vid forsen har vi Saarenlaaka, Maasaarenlaaka, Potku, Potkunniska, Karinhäntä, Pitkä, Nälkäkivi, Lahenleuka och flera andra. Nälkäkivi är den som kittlat min fantasi mest. Hur har den fått sitt namn? Är det någon håvare som svultit ihjäl på den håvbryggan. Har det kommit så lite fisk att han segnat ner av hunger?

Första håvningssikftet hade jag sommaren 1970. Jag var 13 men fyllde 14 samma sommar, så jag var som på gränsen för att godkännas när det gäller ålder. Det var hemskt pirrigt. Som tur var så fanns det i samma skift en till som var lika gammal som jag och det kändes lite lättare. Den jämngamle pojken var förresten Kari Vaaraniemi. De andra två var Paavo Alamäki och Henri Äärelä, om jag minns rätt.

Den tidens håvar var tyngre än de vi använder idag. Det berodde på att skaften var av trä. Glasfiber användes inte ännu som material i håvar. Den som svängt med ett träskaft ett dygn vet att han har gjort något. Pojkarna brukade redan i förväg reservera håvningsplatsen vid Kari. Det var lättare att håva där, du slapp att sträcka ut den tunga träskaftade håven alltför långt. Man kunde få sik närmare stranden och groparna var mindre. Redan efter ett par svep kunde man veta om det fanns fisk eller inte. Det var jobbigare vid Valkamaa. Där var man tvungen att använda ett långt skaft och dra en lång stund längs den stora och vida gropen. Att reservera en plats gick till så att man sprang med håvskaftet till håvplatsen i god tid på dagen innan skiftet skulle börja. Jag och Kari Vaaraniemi var så pass luriga att vi gjorde så. Vi reserverade platserna och började titta på klockan och vänta att den skulle bli sju på kvällen.

Sedan var det dags för skiftet. Lite spänd var man och kände press på sig att lyckas, skulle man få nog med fångst. Jag hade ju redan hunnit håva ett par somrar men det var under försommaren. Att håva i skift var något helt annat. När gårdarna började håva i skift kom det hela tiden folk till forsen, både på dagen och på kvällen, och ville veta hur mycket vi hade fått på land? Med detta menade de mängden fisk som håvats vid Valkamaa och Kari. Ibland kunde man till och med räkna hur mycket fångst som kommit från varje grop. Det är inte ofta jag råkat ut för en lika precis resultaträkning. Det bar sig inte att vara lat och bara sitta. Visserligen är det en del av konsten att kunna hålla rast. Emellanåt måste gropen få vila, kolviintua, som man säger. Då vågar siken komma dit.

Vi började klockan sju på kvällen och håvade fram till tio-elva. Beroende på hur mycket fisk det kom. Ibland har man håvat även längre in på natten. En gång håvade jag hela natten för att det kom så väldigt mycket fisk, men det var åtta år senare.

På morgonen var det mer noga att hålla tiden. Speciellt de som skulle till håvplatsen Kari skulle gå upp tidigt. Förr i tiden började skifteshåvningen tidigare på sommaren, redan i juli. Det var ljust och siken började röra på sig redan tidigt på dygnet. De mest morgonpigga kom redan klockan tre till Kari. Vid fyra var det ännu helt acceptabelt, men kom du klockan fem hade du sovit länge. Hade du inte hunnit till klockan sex hade du förlorat ditt rykte som håvningsman. En riktig slöfock.

Det kom mest fisk under de tidiga morgontimmarna, speciellt vid Kari. Man kunde få en tredjedel av hela dygnets fångst, ibland ännu mer. Det var fruktansvärt svårt att vakna så tidigt när man var ung men siken fick adrenalinet att spruta och ögonen hölls öppna.

En hålltid var att titta på när Myllynpirtti skulle öppna. Det var vid niotiden. Då hade håvarna redan en arbetsdag på fem, sex timmar bakom sig. Och de skulle ännu orka åtta timmar till. Speciellt under eftermiddagens timmar var det lätt att tappa orken. Känslan i armarna började försvinna, men på den tiden brukade det finnas villiga ersättare till hands, sådana som strövade omkring vid forsen. Det kom gubbar från byn som tyckte om att titta på eller bara prata en stund. Då passade man gärna på och tog en paus och lät någon annan ta över. Så gick det till och till eftermiddagsskiftet ingick ännu på den tiden en specialitet i form av sikhalstring. Håvningsmännen fick halstra en sik var. Det är klart att man valde någon av de största och Paavo Alamäki trädde sikarna på spett och agerade kock. Sedan vinkade han till oss som tecken på att maten var klar, att det var dags att äta. Vi åt en sik var och öste på med vatten för att släcka törsten.

Nästa sak att vara nervös inför var sikdelningen. Den ingår ju i håvarens förpliktelser. Redan efter sex började det samlas folk. De satt på trapporna till härbren eller på strandstenarna och pratade med håvarna. Det kändes som lättnad när man kunde slänga de sista sikarna i säcken, ta håven i näven och traska mot fiskeboden. Man kände sig nästan mallig. Man hade klarat av sitt skift, och jag minns, att det var bra med fångst. Vi hade skött vår uppgift som håvare fullt ut. Som tur var tog männen från Valkamaa ansvaret över delningen och vi slapp, behövde endast hjälpa till.

Först plockade håvningsmännen en sik som lön. Det var det som alla fick som lön. Du fick ta den största fisk du fångat, i bästa fall en lax eller en öring. Sedan var det löönä som skulle delas ut. Det var lönen för de gårdar som tagit hand om skiftet, och på den tiden var andelen mindre än i dag. Då var det de tio största fiskarna till vardera. Idag är det 15 kilo.

Sedan började den allmänna delningen till gamla mantalgårdar. Och dessa kunde i sin tur delas till ännu mindre delar till ättlingarna i huset. Någon menade att vi delar så länge att det inte finns kvar något för någon. Men att förklara hur sikdelningen går till är i sin tur en helt annan historia.

Efter det första skiftet har jag tagit hand om håvningsskiften under fem decennier. Under den tiden har träet i håvskaften bytts ut till glasfiber, håvningsmän har gått hädan och nya har kommit till, men håvgroparna är de samma liksom stämningen vid håvningsskiftet, och forsen låter precis som förr.