At bygga och riva en pata (krenkku)

Tillbaka

Traditionsutövande

En pata, lokalt kallad krenkku, är en slags träbrygga som används för att komma fram till håvningsplatsen. Idag är det framförallt vid Torneälven som dessa byggnationer förekommer. Hävningsplatserna ligger i forsar och i kraftiga strömpartier. Oftast utförs bygg- och rivningsarbetet tillsammans som talkoo-arbete.

Fiskaren följer fiskens liv och blir duktig på att läsa strömmar. När man bygger något i en stor älv behövs flera händer, minst ett matlag eller ett grannskap.

heikki-karisillan-teossa-kuva-jaakko-heikkilc3a41
Heikki håller på att bygga en bro till den lilla ön. Foto: Jaakko Heikkilä.

Bra håvningsgropar och bakströmmar som bildas i botten ligger oftast längre bort från stranden. Bakströmmar med lugnare vattenföring bildas mellan stenar och fisken söker sig dit för att vila. Att bygga pator är ett besvärligt arbete, speciellt under högvatten, men duktiga och erfarna byggare kan nyttja strömmen till sin fördel.

ankkurin-patomista-kuva-jarno-niskala1
Vattnets strömmar nyttjas vid bygget. Foto: Jarno Niskala.

Patabygget följer en viss ordning. Fästen som används att binda ihop konstruktionen måsta hålla för kraftigt strömmande vatten. Alla delar i patan har specifika namn och kan heta olika i olika byar. De speciella namnen och den stora variationen berättar om en gedigen byggteknik som utvecklats och använts under en mycket lång tid. Arbetsmomenten har i stort sett varit desamma i alla tider.

Håvningspatan byggs med en eller två ryggar. Den höga 2-ryggiga patan är mest lik den gamla. Håvningspator, bockar och andra fiskebyggnationer i älven utgör ett hundratals år gammalt kulturlandskap som berättar om människans vardag och fiskesätt.

Patorna som byggs under sommaren måste rivas på hösten. Även rivningsarbetet har sin egen teknik, alla delar ska vara hela när de tas upp på land. Virket förvaras över vintern till nästa fiskesäsong. På våren kontrolleras virkets kondition, framförallt ryggar som ska vara starka.

Historien bakom traditionen

patoa-rakennetaan-kukkolankoskessa-vuonna-1949-kuva-roll-foto-haparanda-stad1
Patabygge vid Kukkolaforsen 1949. Foto: Roll-foto, Haparanda Stad.

Byggtekniken för pator och bryggor utvecklades utifrån naturens förutsättningar och speglar gamla naturfolkens levnadssätt. För konstruktioner som ser komplicerade ut användes endast naturmaterial, och alla patans delar hade en viss uppgift. Patan skulle trotsa naturkrafter och stå i vattnet så länge som behövdes. Byggnationerna kunde inte stå kvar året om, inte ens i forsen som var isfri under vintern. Om inte förr så hade de farit iväg med islossningen. Patan skulle alltså byggas om år efter år.

hevospato-oli-pitkc3a4-ja-vankkarakenteinen-kuva-suomen-kalakirjasto1
Hästpatan var lång och stod stadigt. Foto: Suomen kalakirjasto.

Namnen på pator och bryggor är huvudsakligen finska även på svenska sidan av älven. Några kan dock vara låneord från svenskan, men ändrats för att passa in i älvdalens dialekt. Detta berättar på ett konkret sätt om den enhetliga kultur och den finskspråkiga befolkning som levt på båda sidor om älven.

Patorna representerar gammal byggtradition i älvdalen. I Torneälven har patorna framförallt använts för att fånga lax men även mindre fisk. De första pator man känner till från Torne älv började användas på 1500-talet och alldeles i början av 1600-talet.

Stora pator byggs inte längre idag. Byggtekniken lever dock vidare i de bryggor som byggs för håvning. Håvningsbryggan, lippokrenkku, är mycket lik den gamla strandpatan. Än idag pratar man om pator, speciellt på svenska sidan, även om det egentligen handlar om håvningsbryggor.

krenkut-puretaan-pois-syksyllc3a4-kuva-jarno-niskala1
Bryggorna ska rivas på hösten. Foto: Jarno Niskala.

Tillbaka