Håvning

Tillbaka

Traditionsutövande

venelippous-kuva-suomen-kalakirjasto
Håvning från båt. Foto: Suomen kalakirjasto.

Håvning är ett gammalt sätt att fiska. En långskaftad håv används för att fånga framförallt sik. Som fångstredskap fungerar håven som en förlängd arm, och håvningen kan ur fiskens synvinkel betraktas som ett mjukt fångstsätt.

De som utövar håvfiske är oftast folk från stamgårdar eller deras efterkommande. I vissa byar har även andra bybor haft rätt att håva. Man håvar i forsar och starka strömpartier. Kukkolaforsen, Matkakoski, Vuentoforsen och Isonärä är forsar som passar för håvning.

matkakosken-lippomies-kuvaaja-jarno-niskala
En håvfiskare vid Matkakoski. Foto: Jarno Niskala.

Man håvar antingen från stranden, båten eller från speciella träbryggor som lokalt kallas för krenkku. Dessa bryggor gör det möjligt att nå fram till håvningsplatsen. Håven förs medströms i vattnet och den används för att fånga in fisken från bottnens bakströmmar, där fisken stannar för att vila på sin väg uppströms. Siken är en skygg fisk, och därför måste håvningen ske så omärkbart och mjukt som möjligt.

Fiskarna är väl förtrogna med sina håvningsplatser. ”Det är ju den där känslan i armarna, som finns i håvningen. Man måste lära känna groparna.” (Esko Leinonen, Kukkola)

siianjako-1984-kuva-suomen-kalakirjasto
Sikdelning 1984. Foto: Suomen kalakirjasto.

Delägarna i olika byar har håvat i skift under sikens bästa uppvandring. Skifteshåvning är ett urgammalt sätt att organisera fisket som styrt livet i fiskebyar. I till exempel Kukkola har fyra av byns gårdar håvat samtidigt. Håvningsskiften som gårdarna delat mellan sig är ett dygn långa, sedan går turen till nästa. Vid skiftbytet delas också sikfångsten som är en intressant process med väldigt gamla anor. Dygnets fångst delas mellan de hus som varit i skift samt till andra gårdar som ingår i så kallad siikapäivye, och är därmed delägare i fisket.

Förutom fisk är det mycket annat som lockar till forsen. Det verkar som hela byn skulle vakna när fisket börjar. Det är mycket liv på fiskeplatsen under fiskesäsongen, folk kommer och stannar en stund för att umgås med bekanta. Att håva anses också ha lugnande verkan på den som håvar.

”Bara ljudet av forsen är på något sätt rogivande, man skulle kunna sitta där dag ut och dag in, tiden bara rinner iväg.” (Emilia Köpman, Matkakoski)

Historien bakom traditionen

Enligt Kustaa Vilkuna är håvning ur etnologiskt perspektiv det mest primitiva sättet att fiska. Håvningen baserar sig på att håvaren känner till fiskarnas viloplatser och deras sätt att simma uppströms. Fiskarna har varit väl förtrogna med sina forsar, man har sökt efter nya håvningsplatser samtidigt som de äldsta platserna har varit i bruk under en mycket lång tid.

kukkolankosken-lippomies-vuonna-1938-kuva-rollfoto-haparanda-stad
En håvningsman vid Kukkolaforsen 1938. Foto: Rollfoto, Haparanda Stad.

Tornedalens kolonisering hör starkt ihop med fiske- och fångstkulturer. Håven har utvecklats för att fylla fiskarnas och fångstmännens behov. Torneälvshåven som fortfarande är i bruk uppskattas härstamma från 1200–1300-talet.

Fisken som fångas med håven har varit värdefull som matfisk och handelsvara, och håvning har därmed varit viktig för människornas överlevnad och ekonomisk försörjning. Man har sett fram emot håvningssäsongen och andra arbetssysslor har arrangerats så att man hinner fiska.

lippomies-kuvaaja-jarno-niskala
Håvningsman. Foto: Jarno Niskala.

lippomiespatsas-kuvaaja-arttu-tuovinen
Håvarstaty. Foto: Arttu Tuovinen.

Tillbaka