Känslan i håvning

Tillbaka

Genom greppet om håven förmedlas känslan av bottnens formationer till håvaren. Man kan också känna när fisken simmar in i håven. Det går ju inte att se vad som finns under vattnet och därför måste man använda känseln. Håvaren för håven mycket mjukt i riktning med strömmen och följer bottnens former. Håven är en slags förlängning av armar. Den gör att känslan i armar och händer når längre.
”Man måste kunna hantera hela gropen” – säger Yrjö Kiviniemi från Kukkola

Veteranerna förklarar vad man menar med känslan

Yrjö Kiviniemi, Kukkola:
” Om man inte nuddar bottnen en smula, så har man misslyckats den gången. Den måste dit för att fisken också finns långt därnere. Man måste ha rätt känsla, beröringen får inte vara hård. Lämnar du bara ett litet utrymme så hamnar fisken under. Det finns också många slags platser, en del är känsligare, på vissa platser får du nästan inte alls vidröra botten, men helst ändå nudda en aning

”Det är den där känslan, att den nuddar lite och sedan lyfter du, alldeles intill botten. Precis innan gropen tar slut, så trycker du lite till. Det sägs att man måste håva även nedre delen av gropen, och inte lyfta för tidigt. Man måste kunna hantera hela gropen.”

”Om du är säker på att du har en fisk i håven, så trycker du lite innan du lyfter. Om fisken rör håvringen, får man inte ta upp den ännu utan trycka lite nedåt. Man lär känna när den är i håven.”

Erling Persson. Foto: Jarno Niskala

Erling Persson:
Nog var det så även här förr i tiden, att man skulle ha den där känslan i armarna. När det inte kom någon mer fisk, så kastade de håven och gick i land. Det kunde bli för mycket känning. Nu är det slut med sådant. Men förr i tiden skulle gamla gubbar ha, för en del gick det åt en trekvarts flaska om dagen.”
Karl-Erik Kauppi:
Vi fiskade ihop, alla visste var fisken simmar och hur vattnet låg just i den gropen, vi behövde ingen data eller mätare. Det var vi själva som satte märken och kunde räkna efter stenar när olika håvningsplatser hade rätt vattenstånd. När vattnet stiger behövs det bara två dagar så börjar fisken simma en annan väg.

 

Känslan och mjukheten i håvningen beror också på håvens konstruktion. Förr i tiden tillverkades håven av naturmaterial, skaftet av trä och håvringen och nätet av garn i naturfiber. Träringen gjorde att håven blev mjuk. ”Det var som att stryka med en trasa ”, beskriver Juha Pelttari. ”En träring liksom smekte fiskens rygg, den verkade gilla det”, berättar Heimo Hjort.

2 kalanselkalippo-jn
En gammaldags håv som smekte fiskens rygg. Foto: Jarno Niskala

Håven måste vara så omärkbar som möjligt, lätt men ändå hållbar. Håvringen dvs. bågen måste vara lagom stor, men samtidigt tystlåten och tillräckligt tunn.
Håvringen, bågen, måste vara lagom stor, men samtidigt tystlåten och tillräckligt tunn. Håvens nätdel bör hållas öppen så att fisken ska simma in i den. Fisken får inte heller slippa ut ur håven. Om nätpåsen är för kort i förhållande till öppningen, slipper fisken ut. En stor öppning kräver med andra ord ett längre nät.

Håvens nätdel bör också vara så omärkbar som möjligt. En viktig faktor för synligheten i vattnet är garnets grovlek. Nätets maskstorlek har också betydelse, det gäller att inte väcka fiskens uppmärksamhet. Håvens skaft är långt och måste vara tillräckligt hållbart, men samtidigt lätt att hantera. Skaftet måste också vara lagom elastiskt för att på ett smidigt sätt kunna följa strömmen och fiskarens rörelser.

Fiskarna är ofta väl förtrogna med håvningsplatserna, det diskuteras mycket detaljerat om gropens egenskaper, former och strömningar. Att känna till gropen är en del av den där känslan som man pratar om, gropens former ska följas med håven. Håvgroparna förändras ofta i takt med olika flöden och vattenstånd.