Håvtillverkling

Tillbaka

Traditionsutövande

Håven är ett fångstredskap som i alla tider fått sin personliga karaktär i händerna på den enskilde fiskaren. Konstruktionen har inte bestämts av något fiskelag eller någon annan instans. Idag är det Torneälvens fiskestadga som föreskriver håvgarnets tjocklek.

Många fiskare tillverkar fortfarande sina egna håvar. Det finns också fiskare som tillverkar för andra. Vissa har specialiserat sig på håvtillverkning och deras modeller har kunnat bli sådana som används av nästan alla i byn. Hannes Risto från Kukkola är en känd tillverkare, som också gör håvar åt andra fiskare.

vanhan-lipon-haarapuu-eli-hankonen-matkakoskelta-kuva-jarno-niskala1
Klykan, på finska hankonen, i en gammal håv från Matkakoski. Foto: Jarno Niskala.

Håven används i strömmande ställen och i forsar. Håven som sitter fast i ett långt skaft förs medströms alldeles intill botten på bakströmsställen där fisken stannar och vilar. Bakström bildas mellan stenarna i botten. Håven ska helst vara så omärkbar som möjligt men samtidigt så stark att den håller och kan fånga fisk.

liponkutojia-kuva-arttu-tuovinen2.jpg
Håvknytning pågår. Foto: Arttu Tuovinen

I stort sätt är grundmodellen för håv likadan i hela Torneälvdalen. Skillnaderna ligger framförallt i fästen och håvpåsens storlek. De gamla håvar som tillverkades av naturmaterial var ganska lika i alla byar i Tornedalen, utvecklingen har börjat gå åt olika håll från och med 1950-talet.

Man brukar till exempel prata om Korpikylä-modellen, både på finska och svenska sidan, till skillnad från Kukkola-modellen. Däremot har Vuentoforshåven fått influenser från Korpikylä (Matkakoski).

Historien bakom traditionen

De lokala förhållandena, älvens strömningar, fiskens färdvägar samt bottnens och den enstaka håvgropens utformning avgör hur en bra håv med bra fångstegenskaper ska se ut. Hur Torneälvshåven har utvecklats får man veta av fiskare som kan den muntliga traditionen och har egna erfarenheter samt från litteraturen och övrigt arkivmaterial. Torneälvshåven är en ännu fullt användbar kvarleva från medeltiden, kring 1200-1300-talet. I princip kan håvfiske ha förekommit ännu tidigare, men spåren av den nuvarande håvningskulturen kan säkras till denna tid.

Håven har i stort sett haft samma utformning fram till våra dagar. Genom historien har håven använts även vid andra älvar, men en oavbruten håvningskultur fram till våra dagar är speciell för just Torneälvdalen. Invånarna i byar längs älven har samverkat och använt likadana håvtyper i början.

Torneälvshåven har byggts av flera delar. Enligt folklivsforskaren Kustaa Vilkuna är det sannolikt att de finska förfäderna tog med sig denna modell när de under medeltiden flyttade från Satakunda till Tornedalen.

Ännu i vår närhistoria tillverkades håvarna av material från naturen. Lingarnet sattes fast i en håvring, vempele, som tillverkades av en. Håvringen som ska hålla håvpåsen öppen bekläddes med skinn och sattes fast i ett långt träskaft med hjälp av en träklyka, hankonen. Naturmaterial används till en del än idag.

hannes-risto-kuva-nina-susi-pohjolan-sanomat-lapin-kansa2
Hannes Risto. Foto: Nina Susi Pohjolan Sanomat, Lapin Kansa.

”De var ganska tunga de där träskaften jämfört med dagens skaft. Jag brukade själv hämta skaftet från skogen och Iikka Orre hyvlade och finslipade så att jag behövde endast stryka på lite svartfärg. Det var ett företag i sig att hitta ett lämpligt skaftämne i skogen, det dög inte med vad som helst, man skulle leta på ställen där det inte växer så fort. En stam som hade vuxit för snabbt var för skör och höll inte. Den skulle vara några år gammal och tillräckligt lång, i regel ungefär sex meter, sedan skulle den sågas, hyvlas och fixas.” (Hannes Risto, Kukkola)

liinan-eli-verkon-kutominen2
Knytning av nät till håven.

Tillbaka