Kolk- och strandnotfiske

kulle 1
Kolkfiske i Karungi på 1950-talet bild Pentti Myllymäki. Foto Pentti Myllymäki 

Fisket i Torneälven har varit enastående rikt. Redan under medeltiden har det varit ett av de rikaste i hela Norden. Fisket har varit en viktig bidragande orsak till kolonisationen av Tornedalen, som vidtog efter Nöteborgsfreden år 1323.

Människan har redan från början varit kött- och fiskätare. Då söker man efter platser där du har båda nyttjanderättena i din närhet och visst har människan haft öga för landskapet också. Torneälven ligger ju i som i famnen på de lappländska bergen. Det kan ju inte finnas någon vackrare plats.” (Vilppu Lakkapää)

Främst laxfisket men även sikfisket bedrevs med rörliga nät varav ”kulth”, ”kulle” eller ”kolknot”, som det numera kallas på svenska var en typ. Kolknot är en killös not, som kan vara upp till 120 famnar lång och 9 alnar djup. Noten drogs utefter älven mellan två båtar mitt i strömfåran vid speciella ställen ”Notvarp”. Vid slutet av dragningen, ”kastet” (=heitto) som kan vara upp till 1,5 km långt, ros båtarna ihop och notens två armar dras växelvis upp i de nu ihopkopplade båtarna. Till slut återstår c:a 10 famnar av noten, som ihop tvinnas till en påsliknande ände en s.k. ”perä” och lyftes upp i båtarna tillsammans med fångsten.” (Furmark.)

Fiske med kolk (kulle) bedrivs främst vid selen i svenska och finska Karungi och åtminstone senare på 1900-talet också i Hietaniemi, Risudden, Bäckesta samt i Pekanpää och Kainuunkylä på finska sidan. I dessa byar använder några fiskare kolk även idag. Kainuunkylä, Hietaniemi, Risudden och Bäckesta fiskarna har använt strandnot tidigare, de äldsta fiskarna kommer också ihåg när kolk (kulle) kom till deras bruk troligen från Karunki/Karungi. Under 1960-talet började man använda ett lättare flytnät av nylon som idag i mångt och mycket har ersatt fisket med kolk och strandnot. Redskapen och olika notars utformning har bland annat varit anpassat till fångstplatsens/varpens beskaffenhet och olika redskap har används under en fiskesäsong beroende på vattennivån, klimatet och fiskens beteende. Innovationerna har skapats för att underlätta fisket. Flytnätens för- och kanske delvis nackdel har varit att fiskelagen inte längre behövdes för att man kunde bedriva fisket bara med två man eller till och med helt ensam.

kulle 2 pentti myllymäki
Kolkfiske i Karungi på 1950-talet bild Pentti Myllymäki. Foto Pentti Myllymäki 

Jag minns inte vem det var, den där riktigt gamla, han på svenska sidan. Det var Pekka Kankaanranta, som berättade att det var den där gamla gubben som hade pratat om att finnarna hade kastat kolk, med något slags nät.
-Pentti Myllymäki, Karungi

Kolkvarp

Kolkvarpen dvs. fiskeplatsen där kolkfiske pågår ligger i älvarnas lugna selvatten och i sänkor mellan två skär. Dessa kan vara upp till två kilometer långa.

Med kolkvarp menas särskilda platser i älven där notdragning sker. Områden med jämn sandbotten fria från hinder i form av stenar, sjunkstockar eller grenar passar bra för kolkfiske. Översvämningar, landstigning och bottnens förändringar orsakade av människan påverkar varpen. Därför har de kunnat förändras med åren. Till exempelvis har kolkvarpen i Karungi förkortats jämfört med början av 1900-talet. Fiskarna vidtar också olika åtgärder för att restaurera älvbotten.

Varpen och den plats där kolknoten dras upp kan ses som två separata platser. Platsen där noten lyfts upp från vattnet kallas även för ”nostin” på finska, s.k. lyftet. I Tornedalen har kolkfiske förekommit åtminstone i finska och svenska Karungi, Pekanpää/Päkkilä, Armassaari/Vitsaniemi/Hietaniemi, Nieminen/Luppio och Hannukkala.

”De platser där man fiskat förut är inte likadana som idag. Namnet Apajasaari (Varpön) kommer förmodligen av att den första varpen har legat där. Sedan gammalt tillbaka har man haft varp i Pokholma (Pukulmi, Bockholm) och sedan Meripudas som några blandar ihop med Kultaniitty men det handlar om två helt olika platser.” – Reijo ”Rössö” Keskitalo, Pekanpää

kulle 3 risto keskitalo.jpg
Reijo Keskitalo, kolkfiskare från PekanpääFoto: P. Suonvieri 

Dragning av kolk

I kolkfisket ingår följande moment: kast (potkeminen), dragning (vetäminen), lyft (nostaminen) och plumsa (trumpsaaminen eller tarpominen). Själva kastet; när kolk med teln kastas i vattnet. I slutet av kastet görs en så kallad strömögla (virtamukka) i nätets slutända, för att få nätet att flyta bättre med strömmen. Efter det låter man kolken flyta i U-form mellan två båtar, vanligtvis ungefär en kilometer nedströms. Sedan dras båtarna ihop. Under dragningen halas repen in undan för undan, oftast för hand. Detta måste ske utan avbrott för att fiskarna inte ska kunna smita igenom de glesa nätmaskorna i notarmen. Telnen/repen slås också med regelbundna mellanrum i vattnet för att fiskarna ska bli kvar i varpen. Lyftfasen består av att själva noten eller änden halas in. Vid det här skedet måste man arbeta snabbt speciellt om det verkar vara fisk i nätet. Plumsande består av att man stöter vattnet med ett roder eller en stake. Syftet med detta är att luftbubblorna som då uppstår ska skrämma fisken från lyftsidan till bakre delen så att fiskarna inte ska rymma exempel genom att simma under båten. Plumsande påbörjas under lyftfasen i lugn takt men allt intensivare ju närmare notans ända man kommer.

Man drog dem båda till båten så här i kors, sedan lades det bakre nätet ovanpå och där började man sno. Man snor det liksom till ett rep. Finska sidan skulle snos så här mot Finland och svenska sidan mot Sverige. Främre nätet var glesare, för att de mindre fiskarna skulle simma från främre nätet till det bakre nätet. Det tätare nätet kom utanför den där påsen.” – Esa Ojanperä, Karungi

kulle 5
Två båtar har rotts ihop. Kolkdragningen ska påbörjas. Johan Janne Sammeli, framme och Hjalmar Hellberg. bakom. Foto: Haparanda stad, Fiskemuseet. 

Styrmannen som styr båten är chefen för kolkfisket. Båda båtar har var sin styrman. I Karungi kallas finska sidans båt för yttersidans båt (ulkopuolen vene) och svenska sidans båt för kiesipuoli (kiesiä= runda, sno ihop). Namnet kommer från det samiska ordet kiesiä, som betyder att någonting rundas till en cirkel vilket man gjorde med kolknoten. Sedan behövs förstås en roddare och två som hjälper till, när man börjar lyfta.

kulle 8
Kolken kastas i vatten 1977. Foto: Henri Nordberg, Tornedalens museum 

Strandnotfiske

Strandnotfiske har förekommit i Tornedalen sen långt tillbaka i tiden. Redan i början av 1500-talet har Olaus Magnus skildrat någon typ av strandnotfiske i sina träsnitt under hans resa uppe i Tornedalen. Strandnot har brukats även under 1900-talet i Tornedalen. Den upphörde efter att redskapen utvecklades och ersattes av framför allt lättare fiskefångstmetoder. Strandnoten har ännu använts på 60-talet enligt fiskare i Vitsaniemi och Kainuunkylätrakten. Nymodigheterna kom först till Sverige och senare till Finland.

kulle 9 rantanuotta
Strandnotfiske i PekanpääFoto Pentti Lauri

Att fiska med strandnot

Vid fiske med strandnot hålls notens ena ände mot stranden av en man på stranden, s.k. ”taukomies” som man säger på finska. Man behöver endast en båt för att kasta ut strandnot. Man börjar med att räcka övre telnen (yläpaula) till mannen på stranden (taukomies) som styr upp notdragningen och tar emot den och rusar uppför strandbrinken med sin ände. Samtidigt börjar man kasta noten från båten av en akterman (perämies) och en annan kastar ut nedre delen av noten med sänken. Den andra änden av noten ros ut i en vid båge utåt älven. Sedan låter man noten flyta medströms genom att man släpper den telnen samtidigt som man vänder och börjar ro mot land, s.k. landstigningspaus (maihinnousutauko), ungefär i mitten av uppdragningsplatsen och sätter kurs rakt mot stranden. Under tiden håller ”taukomies” i repet så att inte strömmen drar med sig alltihopa. Sedan börjar dragningen som sker vid båten. ”Taukomies” på stranden kommer undan för undan närmare och när man nästan har dragit ihop allting börjar man dra undertelnen från båda sidor och får fisken in i en påse och den nu instängda fisken dras upp på land med hjälp av noten.

Fiskefångsten och dess nyttjande

Fisket har vid sidan av lantbruket varit en mycket viktig näring i Tornedalen. När det har varit som bäst har fisket motsvarat upp till 50 % av inkomsterna. Framförallt har inkomster av lax varit livsviktiga, men även siken har varit en betydelsefull inkomstkälla i forsbyar. Fiskhandel har bedrivits i närområdet, men man har också förmedlat fisk söderut till Helsingfors och Stockholm.

Finnarna sålde ofta sin fångst till Sverige där man fick bättre betalt, men ibland har det varit tvärtom, till exempel 1952 då det arrangerades sommarolympiad i Helsingfors. Stora mängder av Torneälvslax transporterades då till södra Finland. Laxens kilopris var förr i tiden ganska högt och fiskarna hade inte alltid råd att äta den själv. Och under ett dåligt fiskeår fick fiskaren inte ens någon midsommarfisk till sig själv. Den sik som fångades med kolk i början av hösten brukade fiskarna dock behålla för sitt eget husbehov.

kulle 12
Juha Alahurula och Sven-Erik Bucht drar kolk, 2017. Foto: J. Niskala. 

Traditionens upprätthållande

Kolkfisket levde starkt ännu på sextiotalet men sjuttiotalet blev en vändning för näringen. Landsbygdens förvandling och utflyttningen till städerna har minskat även fiskets ekonomiska betydelse. Så småningom trängdes not- och kolkfiske undan till förmån för flytnätsfiske som krävde färre män och var ett enklare sätt att fiska. Flytnätet får vara högst 120 meter långt och fisket går till så att nätet sätts i vattnet och får flyta utan att det är fast i till exempel en båt. Nätet har 50-70 millimeters maskor och är två och ett halv meter högt. Strömvingarna styr den så att den flyter medströms över sandbotten. Flytdjupet är viktigt för att laxen som simmar nära botten ska fångas i nätet. Två fiskare kan lätt lägga ner nätet, den ena sköter om nätets övre och den andra tar hand om nätets nedre del. Fiske med flytnät är en fortsättning av den gamla traditionen som fortfarande är viktig för gemenskapen mellan hus med fiskerättigheter. Det gamla kolknätet kastas för att hålla traditionen levande och i även uppvisningssyfte.