Flottare

Statyn Lauttamies, på svenska flottaren, är en hyllning till arbetet. När sågindustriepoken i början av 1860-talet startade i Torneälvens mynningsområde uppstod ett behov av råmaterial även längre uppifrån älvens avrinningsområde. Timret flottades fram till Torneälven under vårfloden för att där med vidjor bindas ihop till flottar.
Flottens minsta enhet var en ”lasku”, tre eller fyra hela, med björkvidjor tätt ihop bundna timmerstockar lång och 8-9 meter bred flotte. I vardera änden av laskun surrades en stubbe som rivits upp med rötter från marken. I stubben fästes en stor åra eller paddel som användes för att styra flotten.
På flottningsställena i övre delen av älven surrades fyra laskun ihop för att på så sätt få en ”teli” eller ”telki”. Den stora flotten, telkin, flottades fram till Vuento -forsnacken i Pekanpää. Här plockades flotten isär till de ursprungliga minsta enheterna, laskun, som sedan förstärkes och ett lag på åtta män ”koskiroikka” varav en var styrman åkte med flotten genom Vuentoforsen och Matkakoski ända fram till Tuoheanlahti. Koskiroikka återvände sedan till forsnacken i Vuento för att hämta en ny lasku medan ”patronen” för teli som gjort ett fraktavtal, ”hurseeli”, fortsatte till Kallionpää i Kukkola efter att ha fått ihop flotten igen. Här fanns en egen koskiroikka som tog flotten genom Kukkolaforsen.

LAUTTAMIES-FLOTTARE
plats: Kukkolaforsen, finska sidan
konstnär: Ensio Seppänen
avtäckt 30.7.1961
avtäckare: Einari Liakka, Valde Näsi, Jarl Sundqvist

I Kallionpää delades telkin i två ”halvor” (puolisko), dvs, till två varandra följande mindre flottar, laskun. Båda styrdes av fyra män, varav en var styrman. Vid forsnacken togs flottarna isär och båda styrdes genom forsen med all den skicklighet som detta arbete krävde. Nedanför forsen bands småflottarna igen till halvor, och koskiroikka återvände till Kukkola, men en så kallad ”stadsguide” följde med telipatronen för att tillsammans med honom styra flotten ända fram till hamnen i älvmynningen. Sedan återvände både telipatronen och stadsguiden till Kallionpää för att hämta den andra halvan och leverera den till mottagaren.
I slutmålet kontrollerades och räknades timret av skogsbolagets män, så kallade ”värppimiehet”, och allt skrevs in i fraktsedeln som patronen hade med sig. Patronen kunde hämta sin lön från bolagets kontor i Haparanda eller Torneå. Han i sin tur hade redan betalat för de kostnader som forsfärden medfört. Efter detta tog telipatronen kurs mot norr för att hämta ett nytt parti timmer.
Arbetet med flottning av timmer var ett ansvarsfullt arbete som krävde en hel del mod. Sågindustrin var beroende av detta arbete som även gav försörjning till många. Därför är statyn en hyllning till arbetets hjältar.

Avslutningen av Torneälvs flottning firades genom att en sista flotte flottades nedför älven i juli 1971. Foto: Reino Kainulainen/TLMM